RÖKSIGNALER nummer 12 del 2.

*Notering: De flesta av bilderna i texten om Öppna Kanalen Närke är fotograferade av Christer Hederström.

HEJDÅ FRÅN KARIN SCHILL.

Jag var en 24 årig student när jag först kom i kontakt med den lokala tv-kanalen Örebro När-TV som sedan kom att byta namn till Öppna Kanalen Närke. Jag hade livet framför mig och som så många andra ungdomar drömde jag om en bra framtid. Jag ville gifta mig och bilda familj. Men först ville jag göra karriär och få ett välbetalt jobb. Jag valde att utbilda mig till journalist och drömde om att få ett toppjobb på TV med en egen talk show. Jag hade en stark drivkraft och ville bli någon. Men jag ville också göra skillnad och hjälpa människor. Jag ville förändra samhället och jobba med något som var roligt, och roligast av allt när jag pluggade vid Universitetet det var att engagera mig i student-tv föreningen TV-Campus. 

Allt började med TV-Campus.

När jag gick med i TV-Campus i början av 2004 så var föreningen nystartad. En jämnårig kille var redaktionschef och ordförande för föreningen. Han ville också axla programledarerollen. Jag insistera på att jag också ville vara programledare och menade på att det var jämlikhet att ha både en manlig och en kvinnlig programledare. Vi spelade in programledarebitarna till det första avsnittet av Seriöst sittandes i en soffa ute i snön utan ytterkläder. Det var iskallt. Men det såg bra ut i rutan. Tyckte jag i alla fall. Men de andra i föreningen tyckte inte att jag dög till att vara programledare. De ville bara ha min manliga kollega. Så under tre avsnitt höll jag mig mer i bakgrunden och producerade bara några reportage. Sen efter en termin fick min manliga kollega ett bättre jobb -erbjudande. Han fick jobb som chefredaktör för studenttidningen Lösnummer istället. Det var ett betalt jobb. Så givetvis tog han det och alla hans kompisar slutade också i student TV-föreningen och kvar blev bara jag.

Där hade mitt engagemang i Öppna Kanalen rörelsen kunnat tagit slut om det inte varit för att jag bestämde mig för att själv driva TV-Campus vidare. Jag tog på mig rollen som ordförande, redaktionschef och ansvarig utgivare för våra program under hösten 2004. Jag värvade nya kollegor till TV-Campus redaktion. Till att börja med var vi bara fem stycken. Men efter två år hade redaktionen vuxit till runt 15 personer. Nu när jag var den personen som ledde vårt redaktionella arbete var det inte någon som motsatte sig att jag också ville vara program -ledare för våra program. Jag spelade in intros till det första avsnittet i London. Programmet blev en succé och jag fick höra att jag var duktig som programledare.

TV-Campus sände sina program genom Örebro När-TV Ideell Förening. Det kostade 1500 kr/år att vara medlem där och sändningsavgifterna var 4 kr/minut. När det blev dags för deras årsmöte 2005 blev jag invald i Örebro När-TV:s styrelse som suppleant. Jag var yngst i styrelsen och den enda tjejen i styrelsen. Det var en riktig gubbstyrelse där man turades om att ha mötena hemma hos varandra medan deras tanter fixade med fikat. Kanske inte superkul för en 25-årig tjej men jag fick lära mig lite om styrelsearbete och föreningslivet i alla fall.

Desto roligare hade vi det i TV-Campus.  Där fick jag nya kompisar och vi gjorde ett turistprogram om Örebro som sändes hela sommaren 2005. Det programmet gjorde att jag och min manliga kollega som ledde programmet blev igenkända på stan i Örebro. Det var roligt. Vi åkte också på en kryssning till Finland 2006 och filmade reportage från Helsingfors. Det var bra för sammanhållningen i gruppen. 

Under våren 2006 reste jag också till Göteborg tillsammans med min syster Jenny för att representera Örebro-När TV på Riksförbundet Öppna Kanaler i Sveriges årsmöte. Vi åkte fram och tillbaka över dagen och av mötet minns jag egentligen bara två saker. Att de valde en ny ordförande som hette Mathias Persson och var några år äldre än mig och att de hade en lång diskussion om hur representanterna i styrelsen skulle komma från olika geografiska delar i Sverige.

Journalistutbildning i Sundsvall.

Hösten 2006 lämnade jag TV-Campus och min kompis John tog över som ordförande för föreningen. Jag flyttade till Sundsvall och läste en ettårig journalistutbildning för akademiker. Där fanns det ingen student-tv förening så jag engagerade mig i studenttidningen Kåridoren istället. Jag bodde i en studentlägenhet med två andra studenter och trivdes mycket bra i Sundsvall. På utbildningen fick jag lära mig om journalistikens grunder, redaktionsarbete, medierätt,  grävande journalistik, dagspressredigering och TV nyheter.

Vi fick också göra 6 veckors praktik som med lite tur skulle leda till sommarjobb. De hade varnat oss på utbildningen att vi inte kunde räkna med att få några fasta jobb de första åren då vi befann oss i en dålig tid för yrket. Jag gjorde två veckors praktik på Sveriges Radio i Örebro i december och sedan fyra veckor hos TV4 Mitt i Sundsvall i juni. Någon praktik lön fick jag inte då TV4 inte hade några pengar kvar i budgeten. Men jag blev i alla fall klar med utbildningen.

När jag gjorde praktik hos TV4 hörde jag från kollegor att numera förväntades en journalist klara av att vara reporter, fotograf och redigerare. Några år tidigare hade de haft tre personer anställda för de arbetsuppgifterna och man hade jobbat i teams. Men nu var det nedskärningar som gällde. Det märktes för när jag var klar med utbildningen fick jag inget jobb. Så jag flyttade hem till Örebro medan jag sökte jobb.

Öppna Kanalen Närke och Arvsfondsprojektet Ung Arena.

I april 2008 fick jag äntligen ett jobb. Det var hos Öppna Kanalen Närke. Jag blev anställd till att vara projektledare för ett nytt ungdomsprojekt som föreningen sökt och beviljats hos Allmänna Arvsfonden. Projektet var treårigt  och hade en fast anställd på 50 % som också jobbade på föreningens kansli. Hon hette Gunnel Friis och skötte det administrativa arbetet med projektet medan jag, Erik Lodetti och Anders Karlsson anställdes på timmar för att jobba med ungdomarna och driva projektet. I samband med att projektet drog igång avgick flera personer ur föreningens styrelse. Så jag gick från att vara suppleant till viceordförande i föreningens styrelse och Erik och Anders blev också invalda i styrelsen. I efterhand kan jag se att det inte var optimalt att man som anställd i kanalen också satt med i föreningens styrelse. Men då tyckte jag bara att det var roligt att jag fått mer ansvar i styrelsen och att föreningen gick från att vara en hobbyförening till en mer professionell verksamhet.

Vi ungdomar fick fria händer att utforma Arvsfondsprojektet som vi döpte till Ung Arena. Tanken var att projektet skulle fungera som en arena för ungdomar där de kunde producera och sända sina egna TV program i den lokala tv-kanalen helt gratis. Det var en spännande och utvecklande tid för Öppna Kanalen Närke. Vår ordförande Bosse Ammer skaffade oss en lokal i Baronbackarna som vi inredde till en egen TV-studio. Där fanns ett stort rum där vi kunde göra inspelningar, ett köksutrymme med en mikro, toa och städskrubb, ett gammalt bankfack där vi kunde låsa in utrustning och ett redigeringsutrymme med plats för två datorer längst in i lokalen. På baksidan fanns också en lastkaj. Vi fick studions väggar målade i gröngult och lila vilket var Ung Arenas färger. Vi inredde studion med en brun skinnsoffa och fåtölj som vi hittat på second hand och köpte även flera stolar och bord på IKEA. Erik var teknisk kunnig så han valde vilka kameror och datorer vi skulle jobba med och vilka slags strålkastare vi behövde till studiotaket. Det var också han som utformade Ung Arenas grafiska profil. 

Vi var fyra personer som jobbade med projektet och alla drog sitt strå till stacken. Anders hade huvudansvaret för hemsidan och jobbade också på De Handikappades Riksförbund (DHR) som var medsökande till projektet. Gunnel gjorde en massa utskick med information om projektet till potentiella samarbetspartner och svarade i kanslitelefon. Hon värvade också nya medlemmar till kanalen. Medan Erik och jag var mest drivande i projektet då vi hade kunskapen hur man producerade TV-program med medborgarna. Våra kompetenser matchade också varandra då jag var journalist och bra på att intervjua folk och ta sociala kontakter medan han var utbildad fotograf och redigerare.  Så jag lärde mig en massa smådetaljer från honom som gjorde att min redigering också blev mer professionell.

Under det första året utvecklade vi ett nära samarbete och projektet växte så det knakade. Tillsammans byggde vi upp en verksamhet där vi samarbetade med 20 grupper som sände TV i kanalen. Det var gymnasieskolor, en ungdomsgård, musiker, konstnärer, TV-campus, studieförbund, grundskolor och teatergrupper. I kärnan av verksamheten fanns också en ungdomsredaktion med runt 20 deltagare som kom från de olika grupperna. Vi hade redaktionsmöten en gång i veckan som jag ledde.  Ungdomarna kunde också låna kameror av oss och filma med eller utan handledning på sin fritid. Vi fyra som jobbade med projektet hade ledningsgruppsmöten en gång i veckan och vi sysselsatte två till fyra praktikanter från arbetsförmedlingen, universitetet och grundskolan som gjorde mycket film och redigeringsarbete. Vi spelade också in program i vår TV-studio regelbundet.

Det var en rolig och utvecklande tid i mitt liv. Ung Arena gav mig en möjlighet att förverkliga drömmen om att vara programledare för en egen talkshow då vi började spela in Neon i januari 2009. Det var ett studioprogram som blandade samhällsjournalistik med underhållning och varje avsnitt hade ett tema som var intressant för ungdomar. När politikerna ville slå ihop två gamla anrika gymnasieskolor så gjorde vi ett program om skolorna och bjöd in politiker och elevrådsrepresentanter till studion. Vi intervjuade också medborgare på stan vad de tyckte om förslaget. Programmet ledde till att oppositionen fick upp ögonen för hur opopulärt förslaget var och gjorde det till en valfråga att stoppa sammanslagningen av skolorna vilket också skedde. Det kändes bra att kunna vara med och påverka på det sättet.

Några andra ämnen som vi också gjorde program om var studenten, Stjärnparaden, HIV, Michael Jackson, miljön, våldtäkter, mobbning, adoption, tonårsföräldrar, integration, ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser och Elizabeth Taylor. Varje avsnitt innehåll också ett reportage, intervjuer på stan och en musikvideo eller musikframträdande samt en intervju med musikgäst som ungdomarna i ungdomsredaktionen turades om att intervjua. Jag var stolt över Neon och det arbetet vi gjort i Ung Arena. Det kändes som om jag hittat mitt sammanhang och som om jag var på väg att bli någon. Jag vet inte om jag skulle säga att jag var lokalkändis, men det hände att folk stanna mig på stan och hade sett mig på TV. Det gav mig bekräftelse och en känsla av att jag lyckats med något. Jag kände att jag jobbade med något viktigt och det gav mig bättre självförtroende.

Det var också roligt att jobba med ungdomarna i projektet. Det var kul att se dem utvecklas och lära sig nya saker. Närmast jobbade vi med de ungdomarna som var med i ungdomsredaktionen. De var mellan 16 till 30 år. En lokal konstnär fick i uppdrag att måla en tavla av de ungdomarna som var mest aktiva i projektet. Den tavlan hade vi sedan på väggen i vår TV-studio. Jag trivdes med att vara en ledare. Men samtidigt ville jag vara en i gruppen och hade en ledarestil där jag ville att deltagarna hellre skulle se mig som en kompis än en lärare.  Vi jobbade inkluderande. Alla ungdomar som ville vara med i projektet var välkomna.

Vi tog också till vara på initiativ från Öppna Kanalens medlemsföreningar. Under hösten 2008 blev vi kontaktade av Lepramissionen som ville att vi skulle sätta ihop en grupp med ungdomar som kunde resa till Indien och spela in två program om leprasjuka. De ville göra en dokumentär om lepra på 30 minuter och ett reality program på 30 minuter där man fick följa ungdomarnas resa till Indien och hur mötet med de leprasjuka påverkade dem. Tanken var att vi skulle söka SIDA bidrag och resa till Indien på novemberlovet 2009. Jag nappade på idén och såg fram emot att resa till Indien tillsammans med ungdomarna medan Erik valde att avstå från resan. Vi lade upp ett schema med utbildning inför Indien-resan där vi var varannan vecka hos Lepramissionen i Kumla och varannan vecka hos oss i studion i Baronbackarna. Vi började också att samla ihop pengar till Indien-resan genom att ta betalda jobbuppdrag där alla pengarna vi tjänade gick till Indienresan. Genom ett sådant uppdrag träffade jag koreografen Lena Josefsson som jag kom att samarbeta med under flera år. Vid sidan av det här samarbetet inledde vi också ett samarbete med SR i Örebro där vi filmade Svensktoppen Nästa och Vi i Femman som sändes direkt på nätet samtidigt som det sändes i Sveriges Radio P4 under projektåren.

I april 2009 deltog jag, Bosse och Gunnel på Riksförbundet Öppna Kanaler i Sveriges årsmöte i Stockholm. Bosse blev vald till revisor för RÖK och jag blev invald i styrelsen för RÖK. Till min förvåning blev jag viceordförande med en gång. Mathias motiverade valet med att de ville ha jämlikhet i styrelsen så om ordförande var en man skulle viceordförande vara en kvinna eller tvärtom. Dessutom hade de hört talas om jobbet som jag gjorde på den lokala Öppna Kanalen och verkade imponerade av mitt driv. I juni 2009 hade vi också en styrelsehelg i Örebro där vi visade upp våra lokaler och även visade styrelsen det första avsnittet av Neon. Jag fick mycket beröm för programmet som några personer menade på var bland det bästa som visats i Öppna Kanalen. 

Ung Arena gick verkligen jättebra och vi fick in massor av jobbuppdrag och tips på saker folk ville ha filmat. Vi filmade bland annat alla deltävlingarna av Musik Direkt och gjorde intervjuer med de unga musikerna. Allt arbete vi gjorde under det första året av projektet var bra och utvecklande för Öppna Kanalen Närke och oss själva. Men istället för att bli belönade för att vi var duktiga och projektet hade lyckats bättre än väntat så fick det negativa konsekvenser.

Lönedumpning och inbrott i studion.

I juni 2009 stod vi inför en kris i projektet. Vi hade sprängt budgeten för projektet och när Arvsfonden inte ville ge oss mer pengar till projektet tvingades Bosse dra i nödbromsen. Vi var tvungna att hitta en lösning och Erik kom fram till att det bästa vi kunde göra för projektet var att ta en lönedumpning. Det var inte en bra lösning för oss men vi gjorde det ändå för projektet skull. För att vi skulle få ut mer betalda timmar med ungdomarna vi jobbade med. Det var bättre för ungdomarna att vi gjorde så än att vi jobbade färre timmar. Vi tyckte då att det var viktigare att jobba med något som kändes meningsfullt än att få bra betalt för vårt arbete.

Men tyvärr fick Ung Arena aldrig samma kraft igen som under det första året. Utan under de sista två åren av projektet handlade det bara om att bromsa projektet. Vi fick säga nej till jobbuppdrag, några av ungdomarna tröttnade och lämnade ungdomsredaktionen och vi fick dra ned på produktionstempot. Att Bosse valde att lämna posten som ordförande under hösten 2009 hjälpte inte heller situationen då jag som viceordförande helt plötsligt fick ordförandeskapet för Öppna Kanalen Närke i knät. Det blev en massa ideellt arbete då jag hade en massa att lära så det tog mig flera månader innan jag kände att jag hade koll på läget. Dessutom innebar detta att jag nu var min egen arbetsgivare och chef. Det var en konstig situation och det tog mig tid att växa in i den nya rollen som ordförande. 

Som det inte vore nog på eländet drabbades vi dessutom av ett inbrott i studion under hösten 2009. Vi blev av med flera kameror och redigeringsdatorn och värst av allt några Mini-DV band med oredigerat material som inte gick att ersätta. Samarbetet i ledningsgruppen försämrades också när vi inte kunde ha möten varje vecka och det blev mer självständigt arbete vilket inte var lika roligt. Indien-resan blev också en seg historia då vi inte fick några pengar av SIDA till resan. Vi försökte söka bidrag från flera andra fonder och stipendier men fick avslag på allt. Så vi fick fortsätta skramla ihop pengar till resan genom att ta frilans -uppdrag. När vi inte kom iväg till Indien som planerat hoppade några av ungdomarna av resan. De personerna som dragit igång projektet lämnade också Lepramissionen och vi fick samarbeta med deras efterträdare.

Konferensresor till utlandet och styrelsearbete med RÖK.

Mitt styrelsearbete i RÖK gick desto bättre. Vi hade våra styrelsemöten på söndagskvällar via telefon och jag fick lära känna de andra i styrelsen som på den tiden bestod av personer som Mathias Persson (ordförande), Daniel Westergren (kassör), Åke Askensten (sekreterare), Magnus Elmborg,  Christer Bjurström, Pia Svanqvist, Jens Persson, Avdi Islami,  Gunnar Vagerstam, Alf Martinsson, Billy Söderholm, Eva Antonsson, Andreas Wärff och Curt Larsson. Vi var uppdelade i arbetsgrupper och jag jobbade mycket med en arbetsgrupp som kallades för Media Aperta som jobbade med att få igång ett programutbyte mellan medlemmarna. Gruppen hade fått sitt namn efter den programutbytes -server som vi använde. Jag var mest intresserad av möjligheten att byta program med andra kanaler men det blev mycket tekniksnack i gruppen. Det viktigaste gruppen kom fram till var att vi lyckades arbeta fram ett avtal med Intinor för att komma ut med digitala sändningar. Magnus som också ingick i den arbets -gruppen kom att sköta avtalet när allt var klart i början av 2013, vilket var logiskt då han tagit över som kassör efter Daniel 2012.   

Som viceordförande för RÖK fick jag också förmånen att åka till Salzburg i november 2009 för att representera RÖK på Community Media Forum Europes årsmöte. Jag knöt kontakter med kollegor i utlandet och i Sverige. Med på konferensen var bland andra Christer Hederström, Roden Bergenstein och Gabriella Velics. Bortsett från att delta på konferensen så åkte jag också på en guidad tur till inspelningsplatserna av filmen The Sound of Music (1965). Jag åkte på ytterligare en media konferens resa till Salzburg under våren 2011 där jag även passade på att hälsa på Gabriella i Szombathely i Ungern efter konferensen. Jag träffade några av de ungdomarna som hon jobbade med på studentradion där. Sen gjorde jag även en resa till Dublin sommaren 2012 där jag deltog på en konferens om Community Television. Det var givande att delta i sådana här Internationella sammanhang och jämföra hur de jobbar med medborgarmedia i utlandet. I vissa avseenden påminner det mycket om Sverige även om de har mer resurser i länder som Österrike och Irland då de får statligt stöd till sina verksamheter.

Ung Arena blir en ungdomsförening.

Hemma i Sverige igen så fortsatte jag att jobba med Ung Arena. Trots att projektet gick på sparlåga så kom det ännu in nya deltagare i projektet. Några av de som kom in sent i projektet kom också att bli de mest engagerade i den ungdomsföreningen som kom att bildas efter projekttiden tog slut. Att det skulle bildas en ungdomsförening när projektet tog slut var inte vår idé. Utan det stod i projektansökan. Så när Ung Arena tog slut som projekt i juni 2011 så fick vi i uppdrag att starta en ungdomsförening som projektet kunde leva vidare genom. Arbetsuppgiften föll på mig då Gunnel hade gått i pension under hösten 2010, Anders hade ett annat fast jobb och Erik hade fullt upp med att producera lokalnyheter för Kumlanytt, som senare kom att växa till Sydnärkenytt. De var också medlemmar i Öppna Kanalen Närke. Så jag startade ungdomsföreningen Ung Arena i september 2011. Föreningen hade nio medlemmar och jag blev vald till att vara kassör för föreningen. Då föreningen inte fick något startbidrag från projektet så fanns det inga pengar att producera program för utan det mesta av vår tid det första året gick åt till att komma på hur vi skulle få in intäkter till föreningen. Jag hamnade också i en konstig situation där jag helt plötsligt förväntades göra samma jobb som under projekttiden men utan att få betalt för det.

Men trots de svårigheter vi haft under projekttiden så ansågs Ung Arena varit ett lyckat projekt. Under projekttiden deltog över 200 deltagare mellan 7-30 år i projektet och totalt producerades runt 110 program som sändes på Öppna Kanalen Närke. Så det kom in en massa sändningsintäkter till kanalen som ökade på sitt kapital rejält under de här åren.

TV-serie projektet Sista Året.

Under hösten 2011 arbetade jag också med en ny projektansökan. Det var två tjejer som var teaterpedagoger som ville göra en tv-serie. Men då de kom på den idén när Ung Arena höll på att ta slut som projekt så fanns det inga pengar eller tid att förverkliga deras idé inom ramen av det projektet. Så vi bestämde oss för att söka ett nytt projekt. I efterhand kan jag tycka att det varit bättre om vi sökt ett arvsfondsprojekt som gett mig en fast anställning i tre år. Men vi tänkte inte så långsiktigt då utan sökte endast pengar från Örebro Kommun. Tyvärr blev det inte så mycket pengar så tjejerna som kommit på idén backade när bidraget kom och jag blev själv kvar. Jag valde då att driva vidare projektet själv och hittade en annan dramapedagog att samarbeta med. Han hette Murad och var flykting från Palestina.

Tv-serie projektet Sista Året startade i januari 2012. Det genomfördes i samarbete med Studiefrämjandet så vi lånade deras lokaler på stan för våra teaterövningar och redovisade allt arbete med projektet som studiecirklar. Murad ledde teaterövningarna och jag deltog i dem för att lära känna gruppen.  Murad var också skådespelare och regissör och jag lärde mig massor av honom om dramaövningar, skådespeleri och ljussättning vid tv-inspelningar. Själv handledde jag manusgruppen medan vi jobbade fram ett manus. Allt gick som på räls och vi spelade in TV-serien mellan april och juli. Sedan redigerade vi klart allt tills i augusti och hade en premiär på Bio Roxy för de som deltagit i projektet. Tre av deltagarna var kvar från Ung Arena tiden. De hette Evelina, Cissi och Mohamed. Men de andra ungdomarna var nya. Totalt hade projektet 47 deltagare. Tillsammans lyckades vi producera en tv-serie i 6 delar som hade en speltid på 107 minuter.

Lepradokumentären i Indien.

I november 2012 kom vi äntligen iväg till Indien för att filma lepradokumentären åt Lepramissionen. Det var jag, Josefine och Jorge som reste till Indien. Vi reste runt i två veckor i Indien. Den ena halvan av resan var organiserad av en resebyrå och innehöll besök av turistattraktioner i New Delhi, Agra och Mumbai medan den andra halvan var organiserad av Lepramissionen och innehöll besök på två leprasjukhus, tre leprabyar och ett utbildningscentrum för ungdomar som varit leprasjuka. Det var en mycket lärorik resa som gav oss nya perspektiv på livet och allt vi tar för givet när vi bor i Sverige. Men resan och samarbetet med Lepramissionen kom att få ett tråkigt efterspel.

Vad som hände var att vi hade jobbat ihop runt 50 000 kr för att åka till Indien under fyra års tid. De pengarna hade betalats in till Öppna Kanalen Närke och suttit på föreningens konto. Men när vi plockade ut alla pengar under samma år gjorde föreningen ett underskott på 48 600 kr.  Den här situationen tyckte inte medlemmarna om och vår revisor insisterade på att jag och kassören skulle avgå från våra poster i föreningen.

Öppna Kanalen Närke backar i utvecklingen.

Jag ville inte avgå som ordförande för Öppna Kanalen Närke utan hade önskat fortsätta två år till. Jag var säker på att jag kunde vända underskottet till ett positivt resultat nästa år om jag fått fortsätta och jag hade önskat lämna ordförandeskapet när det gick bra för föreningen inte när det gick dåligt. Tyvärr valde valberedaren att gå på revisorns linje. Han ringde upp mig några dagar innan årsmötet och meddelade beskedet. Själv tyckte jag att det kändes otacksamt då mitt arbete som ordförande för Öppna Kanalen Närke inte värdesattes och jag önskade att lämna föreningens styrelse helt när jag inte fick fortsätta som ordförande. Men jag blev övertalad att sitta kvar som viceordförande nästa år. Så jag blev kvar. Posten som ordförande och kassör togs över av revisorn och valberedaren och tyvärr var det första de gjorde att avveckla möjligheten att ha anställd personal vilket innebar att jag blev uppsagd!

Jag hade jobbat åt Öppna Kanalen Närke på timmar mellan 2008 till 2012 och hade tänkt fortsätta göra det då vi ansökt om ett nytt ungdomsprojekt hos Örebro Kommun i samarbete med Studiefrämjandet som hade blivit beviljat. Men kassören hävdade att de var tvungna att säga upp mig för annars skulle de enligt lag ha varit skyldiga att erbjuda mig ett fast jobb och det fanns inga pengar till det. Så jag blev helt enkelt utlasad. Det var ett beslut som de fattade utan att rådfråga med styrelsen först. För min del innebar det att jag var tvungen att kolla med Studiefrämjandet om de kunde vara arbetsgivare åt mig medan jag jobbade med projektet istället för Öppna Kanalen Närke. Det kunde de men bytet av arbetsgivare innebar att jag förlorade min tjänstepension och inte längre fick någon betald semester. De sa också upp hyreskontraktet för föreningens Tv-studio i Baronbackarna. Det gick ut under hösten 2014. Så det innebar att jag varken hade anställning eller arbetsplats längre och att de backade all utveckling som kanalen hade gjort under de senaste fem åren.

Jag var ledsen att de kunde göra så här och när jag berättade för Mathias om situationen gav han mig rådet att ta min kompetens och dra. Han lovade att vara referens åt mig om jag sökte andra jobb. I backspegeln kan jag se att det här är den tidpunkten jag borde ha lämnat Öppna Kanalen och sökt mig vidare. Men just då kunde jag inte se det. Jag hade just genomlevt de bästa fem åren när jag varit anställd av Öppna Kanalen Närke och jag hade två projekt på gång. Dels lepradokumentären som vi filmat i Indien som behövde redigeras klart och sen det nya TV-serie projektet som jag sökt. Jag ville inte bara släppa allt som en het potatis och vända ryggen åt de ungdomar jag lärt känna och jobbat med i flera år. Så jag stannade kvar. För jag hade ännu mer att ge.

Arbete med pensionärer på NBV.

I början av 2013 kom NBV med som medlemmar i Öppna Kanalen Närke och jag fick möjlighet att jobba som cirkelledare en gång i veckan hos dem. Jag ledde en kurs i journalistik, filmning och redigering där jag producerade program tillsammans med medborgarna. Till en början var det jättestort intresse för min filmkurs och jag hade runt 20 deltagare. Men efter bara några terminer så var det runt 4 pensionärer som blev kvar. De kallade sig lite skämtsamt för ”Karins gubbar”. Ja det var bara gubbar som gick den kursen då tjejerna hoppade av. Jag vet faktiskt inte varför. Men jag träffade dem på tisdagskvällarna.

Den äldsta deltagaren hette Lennart och var 81 år. Han var en riktig krutgubbe som levt ett intressant liv där han lärt sig att flyga segelflygplan och djuphavsdyka. Han gillade fortfarande att lära sig nya saker och gjorde program om Arboga Robotmuseum och sopsortering. Det var annorlunda att jobba med pensionärer än ungdomar och i vissa avseenden var det tacksammare då de bakade tårtor och kom med blommor till terminsavslutningarna. Det var trevligt att få den typen av uppskattning. Men tyvärr bar sig inte kursen ekonomiskt då terminsavgifterna var låga så kursen lades ned 2018. 

Arbete med ungdomar i Gatans Änglar.

Tv-serie projektet Gatans Änglar drog igång i augusti 2013. Till en början samarbetade jag med en lokal skådespelare som ledde dramaövningarna med ungdomarna men han försvann ganska snabbt ur bilden vilket innebar att jag den här gången fick jobba mestadels själv med ungdomarna i projektet utan att ha en arbetskamrat att samarbeta med. Det blev mer tungarbetat och inte lika roligt. Men manusarbetet gick ändå bra och vi kom igång med inspelningarna under sportlovet 2014. Men ganska snart uppstod det problem då tjejen som skulle spela huvudrollen krånglade en hel del och kom inte alltid till inspelningarna. Det satte tonen för arbetsmoralen i gruppen och snart började de andra ungdomarna att prioritera ned inspelningarna med. Så det blev svårt att boka inspelningar. Det hände att vi kom till en inspelning och någon i gruppen inte var på plats så vi fick skriva om manuset på plats och filma scenen utan en skådis eller filma en helt annan scen än den vi planerat. Då situationen blev ohållbar fick jag ställa ett ultimatum till tjejen som spelade huvudrollen. Antingen kom hon på inspelningarna eller så fick hon hoppa av. Hon valde då att hoppa av. Så vi fick börja om och filma om alla scener vi filmat med henne med en ny skådespelerska.

Men under sommaren uppstod det en ny krissituation då killen som spelade huvudrollen plötsligt förlorade sin mamma. Så han orkade inte filma. Vi gav honom tid att sörja i några månader innan han fick valet att filma klart eller hoppa av. Han valde då att också hoppa av. Men då hade den nya kvinnliga huvudrollsinnehavaren flyttat till Öland för att gå en dramautbildning. Så hon kunde inte heller filma klart och vi stod plötsligt utan huvudrollsinnehavare. Vi fick börja om från början igen och filma om vissa scener för tredje gången med nya personer i huvudrollerna med start i januari 2015.

Tyvärr hann vi inte filma många veckor förrän en ny situation uppstod. Tjejen som spelade huvudrollen väntade barn och då hon valde att behålla det så fick vi skriva in graviditeten i filmen. Det innebar att storyn kom att ändras markant och vi fick stryka en hel del av manuset. Men vi lyckades i alla fall filma klart tills i oktober 2015. Sen redigerade jag tv-serien som hade premiär på Bio Roxy i augusti 2016. Totalt blev det 8 avsnitt och en speltid på 163 minuter. Projektet hade totalt 48 deltagare.  En av tjejerna som kom till projektet hette Elin. Hon kom att fortsätta med Ung Arena och blev ordförande för ungdomsföreningen 2017.

Community Media Sweden bildas.

Samtidigt som jag jobbade med Gatans Änglar så skedde det förändringar i RÖK. 2015 lämnade Mathias föreningen och ordförandeskapet. Han efterträddes av Behrang Miri som var känd som programledare från SVT och hade varit med i Melodifestivalen. Man hade en förhoppning om att han skulle vara som en galjonsfigur för vår verksamhet och lyfta förbundet och ge oss uppmärksamhet i annan media. Men det enda Behrang uträttade under sina tre år som ordförande var att skriva en vision om hur RÖK skulle arbeta. Under den här tiden fanns det mycket kompetens i styrelsen och vi hade fått med flera personer som var journalister så som Anders Gratte, Hans Ottosson, Agneta Tigerström och Tom Engström i styrelsen. De hade långa karriärer bakom sig och hade jobbat på SVT, SR eller TV4. Det var lärorikt att samarbeta med dem.

2015 var också året då Community Media Sweden grundades. Journalisten Lotta Gröning blev den första ordföranden för föreningen och det fanns en förhoppning om att hon skulle kunna använda sina kontakter för att bedriva lobbyarbete för att RÖK och NRO skulle få loss pengar när det nya mediestödet lanserades. Med från starten i den här föreningen var också Ragnar Smittberg, Lars-Erik Backström och Avdi Islami. Själv blev jag också tillfrågad att vara med i föreningen och blev vald till suppleant. Jag såg fram emot den utvecklingen som skulle komma och framförde att vi behövde två fast anställda per öppen kanal. En person som var journalist och en person som var teknisk kunnig. Men jag tror inte att jag fick mycket gehör för detta.

För mycket ideellt arbete.

Styrelsearbetet i Öppna Kanalen Närke gick också trögt då det som i så många andra föreningar var helt beroende av ideellt arbete.  Ideellt arbete värdesätts verkligen inte så mycket som det borde och jag tror inte att man förstår hur mycket arbete det är att vara ordförande eller kassör i en förening förrän man själv får göra de arbetsuppgifterna. Då man insett i efterhand hur mycket jobb jag gjort som ordförande blev jag tillfrågad vid flera tillfällen om jag ville ta tillbaka ordförandeskapet. Men jag var inte intresserad av att ta tillbaka arbetsuppgiften. Även om jag fortsatte att vara viceordförande under alla dessa år vilket innebar att jag fick göra en hel del ideellt arbete ändå.

Under hösten 2018 skickade vi in en ny ansökan till Örebro Kommun om att göra ett nytt ungdomsprojekt där vi skulle skapa en långfilm med ungdomar. Men när projektet beviljades innebar det tyvärr merarbete för föreningens kassör som också hade ansvar för att programmera föreningens sändningar. Då han börjat resa en del i jobbet hade han svårt att hinna med arbetsuppgifterna och valde att lämna posten som kassör i föreningen under våren 2019. Tyvärr har vi inte hittat någon kassör som har fungerat efter honom vilket innebär att han i praktiken fått fortsätta genomföra de arbetsuppgifterna ändå. Men med sändningarna hittade vi en annan lösning då vi började att samsända med Stockholm i december 2021.

Filmprojektet “Acceptera Mig”.

Det nya ungdomsprojektet skedde i samarbete med NBV och startade i januari 2019 med teaterövningar och manusarbete. Jag kom att jobba helt själv med det här projektet och ledde teaterövningarna också. Vi hade nästan samma manusgrupp som till Gatans Änglar vilket innebar att några av tjejerna skrev på distans då de flyttat från stan. Men vi fick ihop ett manus till filmen som kom att heta Acceptera Mig och i augusti 2019 rollbesatte vi långfilmen och började att filma den på Rudbecksgymnasiet i Örebro, vilket var min gamla gymnasieskola.  Mohamed spelade huvudrollen i filmen som handlade om Adam, vars föräldrar ville gifta bort honom med hans kusin.

I mars 2020 slog Corona pandemin till med full kraft och skapade problem med inspelningarna. Vi hade då filmat runt 2/3 av filmen. Jag blev själv sjuk i Covid så vi fick ett långt uppehåll tills i juni 2020 innan vi kunde återuppta inspelningarna igen. Men det tog lång tid att filma klart filmen p.g.a. pandemin. Så fort någon av skådespelarna var förkylda blev vi ju tvungna att omboka våra inspelningar. Så vi filmade inte den sista scenen förrän i december 2021.

Sedan hade vi premiär av den 90 minuter långa filmen för deltagarna i maj 2022 på Bio Roxy. Efter tre år var projektet som var beräknat att ta 1 ½ år att genomföra äntligen färdigt. Projektet hade totalt 92 deltagare varav 37 var aktiva i själva skapandet av filmen.

En kvinna i en mansvärld.

2019 hade RÖK sin årsmöteshelg i Västerås. Jag blev frågad samma dag som årsmötet om jag kunde ta över som ordförande för RÖK efter Tom. Då ingen annan ville ha den rollen så tog jag chansen att ta på mig ordförandeskapet. Jag kände mig lite stolt att jag fått uppdraget och förtroendet. Som ordförande ville jag göra det bästa av min roll. Men jag fick ingen lätt uppgift då jag upplevde att jag blev motarbetad av en person i styrelsen som inte respekterade min roll som ordförande och gärna tog över styrelsemötena.

Kanske var det för att jag var kvinna och bland de yngre personerna i styrelsen som gjorde att jag hade svårt att hävda mig. Jag minns en gång när val -beredningen skulle motivera varför olika personer skulle sitta i RÖK:s styrelse. Han började med Mathias, som då var ordförande, som fick diverse lovord. Sen blev det min tur och den enda motiveringen till varför jag skulle sitta i styrelsen var för att: ”jag var utbildad journalist och en kvinna i en mansvärld.” Jag glömmer aldrig den formuleringen. Jag är tydligen en kvinna i en mansvärld och en del män tror att unga kvinnor som ser bra ut har mycket gratis. Men min erfarenhet av att vara en kvinna i en mans värld är att det är precis tvärtom. För som kvinna måste man jobba dubbelt så hårt som en man för att bevisa att man duger.

Om man är en kvinna i en ledande roll är det inte alltid man blir tagen på allvar heller. Jag minns en gång när vi skulle äta middag med styrelsen för Öppna Kanalen Närke på en lokal restaurang i Örebro och mannen som serverade oss trodde givetvis att den äldste mannen i gruppen var föreningens ordförande. Att en ordförande kunde vara en ung kvinna på 30 år var för honom helt främmande. Jag kunde skratta åt det då. Men jag skrattar inte längre för jag har insett att maktbalansen i samhället inte går att rubba. Hur mycket vi än försöker så tror jag inte längre att jämlikhet mellan kvinnor och män kommer att gå att uppnå under min livstid. Under ett seminarium jag deltog i via Zoom med mina Europeiska kollegor för något år sedan framgick det också att för varje kvinna som är engagerad inom Community Media så finns det tre män. De hade kommit fram till att det behövdes fler positiva kvinnliga förebilder för att få fler kvinnor att engagera sig. För det är fortfarande männen som tar mest plats i medierna.

Under min tid som ordförande för RÖK har jag också haft oturen att leda föreningen under pandemin. Vilket gjorde fysiska årsmöten omöjliga under 2020, 2021 och 2022. Att inte ha kunnat träffats i verkligheten och ha konferenshelger har inte gynnat RÖK:s arbete i min åsikt, då det blivit svårare att hålla ihop förbundet och bygga broar mellan människor. Dessutom fick jag ett dubbelt uppdrag då Lars-Erik Backström som var ordförande för Community Media Sweden blev sjuk under hösten 2019 och då jag avancerat till viceordförande i den styrelsen så blev jag ordförande per default. Så jag har varit ordförande för både RÖK och CMS styrelse samtidigt vilket inte var planen från början då jag känner att jag inte har riktigt räckt till och att jag har prioriterat RÖK.

Trots detta så har jag gjort mitt bästa med att försöka driva Riksförbundet Öppna kanaler i Sverige framåt. Jag har jobbat med en arbetsgrupp som har gett ut det här nyhetsbrevet och under 2022 inledde jag också ett lobbyarbete där målet var att få loss 22 miljoner kronor till vår verksamhet varje år i statligt stöd. De pengarna skulle gå till att anställa två personer/kanal för att producera program tillsammans med medborgarna. Vi fick till möten med Kulturdepartementet, Mediemyndigheten och Kulturutskottets dåvarande ordförande Amanda Lind (Mp). Vi fick även besök på vår årsmöteshelg 2023 av politiker som Kristina Axén Olin (M) och Roland Utbult (Kd). Kristina satt med i public service utredningen och pratade om att det kanske skulle gå att omplacera lite pengar från dem till oss. Men vi behövde komma till Riksdagen och prata för vår sak. Men när vi hörde av oss och undrade om det skulle gå att få till ett sådant besök tog det stopp. Det blev tvärtyst från politikerna och när rapporten kom ut ett år senare blev vi behandlade som luft.

Vem betalar priset för Ideellt arbete?

2022 var också året när jag blev sjuk. Jag uppsökte en läkare i augusti som trodde att jag led av utmattningssyndrom och ville sjukskriva mig från jobbet. Jag hade gjort fem personers arbetsuppgifter när jag jobbade med min sista ungdomsfilm och nu sa kroppen ifrån. Det var då det gick upp för mig att jag inte hade något jobb som det gick att sjukskriva sig från, för det går inte att sjukskriva sig från ett ideellt arbete!

Men trots detta kunde jag inte se att jobbet var ett problem då. För det var ju mitt privatliv som hade kraschat, när jag fått mitt hjärta krossat av mannen som jag älskade och som jag borde ha gift mig med och bildat familj med när jag var ung.  Så problemet var ju att jag inte levde det livet jag ville leva med en egen familj och det hade ju inget med jobbet att göra, eller?

2023 började jobbet att sakta ned lite då jag inte hade något nytt ungdomsprojekt igång. Jag fick mer tid till andra arbetsuppgifter och såg till att sortera och strukturera mina protokoll från styrelsemöten från olika föreningar som jag varit engagerad i. Det är totalt fem föreningar som alla har med Öppna Kanalen att göra. Den första föreningen TV-Campus är nedlagd sen många år tillbaka men de andra fyra föreningarna Ung Arena, Öppna Kanalen Närke, Riksförbundet Öppna Kanaler i Sverige samt Community Media Sweden finns kvar och jag har haft ledande roller i dem alla. Jag var kassör för Ung Arena, viceordförande i Öppna Kanalen Närke, ordförande för Riksförbundet Öppna Kanaler i Sverige och ordförande för Community Media Sweden samtidigt. När jag sorterade mina protokoll insåg jag att under mina år som jag engagerat mig ideellt hade jag deltagit på 46 årsmöten, 130 redaktionsmöten och 337 styrelsemöten. Totalt var det 557 möten. Om varje möte tog en till två timmar och jag fått betalt ett timarvode på mellan 100-150 kr/timme så motsvarade den tiden jag lagt ned endast på mötena en lön på cirka 70 000 kr. Utöver det har det tillkommit andra arbetsuppgifter. Efter att jag blev ordförande för RÖK räknade jag ut att på tre arbetsdagar hade jag jobbat 30 timmar varav endast två timmar var betald arbetstid. Resten var ideellt arbete.

Men när man jobbar ideellt förväntas man jobba mycket gratis och endast få betalt om man har en projektanställning. Under mina år inom Öppna Kanalen rörelsen har jag varit projektledare för 4 ungdomsprojekt. Bäst betalt hade jag när jag började jobba med Arvsfondsprojektet Ung Arena 2008. Då tjänade jag 150 kr/h. Men ett år in i projektet fick vi som var timanställda ta en lönedumpning till 130 kr/h. Nästa lönedumpning kom när jag jobbade med TV-serie projektet Sista Året där jag fick 100 kr/h för mitt arbete. Så jag har haft en negativ löneutveckling. Uppe på det så tog pengarna slut varje gång vi jobbade med ett projekt och varje gång ett projekt tagit slut fick jag spendera runt 6-10 månader extra med att redigera klart TV-program, tv-serier och en film och sedan bara få en klumpsumma mellan 10 000 kr och 16 000 kr i lön för det arbetet. Under de 13 år jag jobbat med ungdomsprojekten mellan 2008-2022 så har jag tjänat totalt 474 963 kronor i lön för de fyra projekten. Om man slår ut den lönen på ett genomsnitt blir det bara 36 536 kr/år.  Jag har alltså tjänat på ett år vad andra människor med fasta jobb tjänar på en till fyra månader.

Under hösten 2024 läste jag en forskningsrapport Brobryggare, problemlösare och glädjeskapare av Sofia Lindström som är lektor vid Universitetet i Borås. Hon hade kommit fram till att ideellt arbete inom kultursektorn har ett samhällsvärde då det ger en mängd positiva effekter för samhället. Men när jag läste rapporten grät jag. För en del av det som hon lyfte fram som positivt hade blivit negativt för mig. Att jag har jobbat ideellt i drygt 20 år har påverkat min hälsa, min ekonomi, min boendesituation och min balans mellan arbete och fritid negativt.

När man jobbar ideellt så är man aldrig ledig. Jag har tagit emot samtal på lördagskvällar, på långfredagen, på jullovet och på min 40-årsdag. Jag har ju varit ordförande för ett riksförbund och då måste man vara tillgänglig jämt. Jag har inte haft någon arbetstelefon som går att stänga av utan folk har ringt mig på min privata mobil. Efter studion i Baronbackarna stängde ned 2014 så började också ungdomarna att åka hem till mig för att låna kameror. Då jag jobbat mycket med ungdomar så har jag också jobbat mycket kvällar och helger för det är då de är lediga från skolan. Jag har pusslat med folks scheman och inte haft tid med saker jag vill göra för jag har jobbat för mycket ideellt.  Så jag insåg då att det ideella arbete jag gjort hade kostat mig för mycket.

Kanske är det för att jag hållit på för länge med ideellt arbete? Om man bara engagerar sig ideellt i några år kan det nog ha positiva effekter i ens liv. De första 9 åren jag var engagerad inom Öppna Kanalen var ju utvecklande och roliga. Men sen blev arbetet allt mer krävande och ändrade karaktär. Jag lade ned mer tid på styrelsearbete och konflikthantering och mindre tid på programproduktion med medborgarna och någonstans slutade det att vara roligt. Men jag kämpade på ändå. Jag hade en dröm om att få ett fast jobb på Öppna Kanalen Närke. Att jag kunde fortsätta göra det jag gjorde men få bra betalt för mitt jobb. För jag trivdes verkligen med det jag gjorde och till en början kändes det meningsfullt. Men när Public Service rapporten kom förra året insåg jag att vi aldrig kommer få något statligt stöd för att kunna fast anställa två personer per kanal. Den verksamhet vi bedrivit är helt enkelt inte värd att satsa på i politikernas ögon och det fick mig att känna det som att det jobbet jag gjort i 20 år inte är värt någonting!

Jag kan se nu att jobbet var en stor del av problemet. Om jag haft ett fast arbete och om jag gjort andra val i livet när jag var ung och valt att prioritera mitt privatliv istället för min karriär hade jag troligen levt det livet jag ville leva idag. Men det gör jag inte. Jag har älskat mitt arbete och gjort nästan allt jag ville göra i jobbet. Men det har inte gjort mig lycklig. Det har också gjort att jag hamnat utanför mallen. Jag har varken rätt till A-kassa eller är med i något fack. När jag försökte gå med i journalistfacket när jag jobbade med Ung Arena ville de inte ta emot mig för att jag inte jobbade heltid. Men om man räknat in mina ideella timmar jobbade jag mer än heltid.

Men ideellt arbete räknas inte. För man får nästan inget betalt för att jobba med ett ideellt arbete, det är inte pensionsgrundande och man kan inte heller sjukskriva sig från det. Men det är ett arbete och man väljer att jobba med det ändå för att man sätter större värde på att jobba med något som känns meningsfullt än pengar. Man brinner för det man gör och är en eldsjäl som vill förändra samhället och göra skillnad.

Tills den dagen man inser att det är hopplöst för samhället går inte att förändra. När man kommit till den insikten så brinner man ut och slocknar och orkar inte mer. Ideellt arbete är inte gratis. Ideellt arbete kostar och det är personen som jobbar ideellt som betalar priset för det.

DETTA VAR ALLT FRÅN MIG.

Jag önskar er lycka till i framtiden!   

Hälsningar: Karin Schill.